Bansiba

4.e veckan är jag inne på nu utan jobb, om man inte räknar med alla de dagar som jag har fått jobba hos Tobbe, då blir det helt plötsligt bara 2 1/2 veckas arbetslöshet. Det är så himla soft på ett sätt, att inte behöva stressa iväg till 100 ungar som skriker o slåss, att slippa bli irriterad över hur pengakåt ledningen på det företaget är, att få springa lite ärenden på stan, luncha med Anton, promenera en timma på förmiddagen och sen komma tillbaka till kaffe, sitta på ett café i timmar och skriva CV växlat med daily devotional with "pastor john" , känna sig fri att göra vad man vill, känna att man lever!! 

Men så kommer vi till kruxet... pengar pengar pengar..min hat/kärlek till pengar som gör sig mer och mer tydlig. 

JAg skaffade ett fadderbarn för att inte bli girig på det lilla jag har nu utan försöka dela med mig.

Jag tackar Gud varje morgon för att jag har mat, tak och kläder. De dagar som jag har jobb tackar jag för också. Det är så jag får leva nu -en dag i taget, annars funkar det inte! Som i förrgår natt då oron hann ikapp mig och jag inte kunde sova på en hel natt. Då är det helt plötsligt inte så roligt att vara arbetslös längre. För vad är det som det landar i? Jo.. pengar eller bristen på det.  Jag vet att Gud är med mig, men ibland blir jag rädd att jag inte gör min lilla del i det, att jag bara sitter på arslet och väntar! Jag hoppas inte det.

sömnlösa nätter.